STOCKHOLM MARATHON - Unforgettable

Då har jag genomfört min livs första mara!
Och hur kan jag bäst beskriva den så här fyra dagar efteråt?
-Fantastiskt!
Vilken upplevelse. Ska försöka minnas min och få på print här nedan.
Det har varit lite si och så med min löpträning och långpass tyckte jag så jag kände mig inte att jag var direkt “maratränad” som alla inbitna talar om. Men någonstans därinne visste jag att jag skulle fixa distansen.
Hela veckan väntade jag på att något skulle inträffa, en vrickad fot eller halsont skulle dyka upp som ett brev på posten….
Jag var så superladdad inför det som skulle bli min första mara förra året men då blev jag sjuk så man vågade inte riktigt tro attjag skulle stå i startfållan…
Men icke, så inställningen och mitt mål rubbades inte jag skulle köra en mara.
Vi tog buss, tåg och tunnelbana ut till stadion i god tid denna lördagsmorgon med varma kläder. Jag hade dunjackan på mig.
Regn var väntat så jag brydde mig så inte mycket i det. Jag gillar att springa när det inte är strålande solsken.
Maken som inte skulle springa pga ljumskarna och jag promenerade in i mässtältet och hämtade ut nummerlapp och tog ett snabbt varv inne och samlade på oss lite info om andra lplopp runt om i världen.
Sedan inväntade vi delar av Run Baby Run. Tänkte att jämnfört med varvet så skulle det bli plättlätt att hitta varandra. Gick så där men sedan så blev det kramkalas med tjejerna.

Lite snack och det blev både långärmat, tischa och jacka innan nummerlappen åkte på. En buff över öronen och en runt halsen visade sig vara den perfekta klädseln då jag endast frös lite om händerna en kort period under loppet.
Dags för start och vi går upp i vår startfålla, skön stämningen och en finsk 12 årig flicka sjuger svenska nationalsången. Stort, känner mig inte alls nervös utan tänker mer att jag springer så länge jag orkar och inte kroppen eller pulsen säger ifrån. Har inga tankar än min målbild då jag kliver, kryper, haltar, släpar mig fram över mållinjen och får medaljen.
Startskottet gåt och vi är iväg. Jag hakar på mina kära och väldigt maraton/ultrarutinerade vänner. Tanken är att göra sällskap en stund innan jag släpper.
De första km går i lugnt behagligt tempo, vi småpratar och håller ihop. Sedan börjar de ligga i vänsterfil och gasa om. Till slut är vi förbi och om 4:15 tempohållaren och det är kanske inte riktigt vad jag tänkt mig. Men jag håller i en stund. Jag hade en plan i mitt huvud att ta det lugn och kanske t o m gå uppför den beryktade Västerbron knycken. Man har hört och läst en så massa tips….
Men så blev det inte jag hängde på Anna & Avi kollar klockan och ser att min puls är hög så jag bestämmer mig för att släppa dem.
Lunkar på över bron och tassar försiktigt nedför för att inte slå sönder mina lårmuskler. Trivs i min ensamhet och hittar mitt egna tempo och klämmer i mig en halv nötcreme.
Stannar och tar vatten och energidryck och har siktet inställt på Centralen och att där ska maken stå och vänta. Rätt som det är hör jag en röst som ropar bakom mig
-AAAAANN!!!
Det är min kompis Annika (denna där fantastiska som gjort en klassiker och kan cykla en miljon mil och simma, skida och löpa lika långt) som kommit ifatt och vi följs åt och snackar lite. Vi säger till varandra att vi inte behöver hålla varandras tempo utan vi kör våra egna race. Sagt och gjort vid 12 km står maken där och det är en härlig känsla att kännas vid någon, Jag tar en klunk vatten och tar en näve saltlakrits och slänger i min ficka bak i jackan och fortsätter att springa. Jag vill ju bara springa nu!

Känns super med lite makeboost och jag trycker i mig ett par saltlakritsar som fastnar i tänderna men det gör liksom ingenting, jag petar bort det och tänker att det var ju också ett tidsfördriv.
Jag är rätt inne i min egna bubbla, så här efteråt vet jag knappt vart jag sprungit trots att det var två varv! Så ingen sightseeing denna gång.
Jag får själv kolla på en karta nu när jag skriver för att ungefär veta vart jag var.
Min make hade bestämt olika ställen att stå på och rabblat upp dem innan loppet och på någe vis hade min hjärna snappat upp det för det ploppade upp km-nummer i huvudet i takt med att maken dök upp på höger sida med vatten, saltlakrits och pussar ♥
Det regnade som sagt men det var inget jag led direkt av, känner mig pigg och alert i regnet. Soligt väder tar naturligtvis hårdare på kroppen, så länge man rör sig så är man varm.Tror att regn är mitt rätta element, jag blev iaf inte avskräckt att springa ännu en mara i detta väder.
Efter första rundan bar det ut på Djurgården, alla hade sagt, och nu måste jag få flika in allt detta om vad alla säger…. Många kommer såklart med bra tips och så, men så kommer även många med negativa saker och varningar. Det här men kalla, blåsiga ensliga Djurgården…. Akta dig för den gatan där det är en seg stigning, eller Västerbron som man måste gå upp till för annars då jäklar är det slut och du kommer inte i mål…. Eller att si och så… Visst, bra med tips men alla dessa tänk nu på…. Alltså, nä Västerbron var inte så farlig, jag håll korta steg i lägre tempo och sprang nästan hela tiden! Kände aldrig av lutningar eller jobbiga stigningar. Jag tuffade på och försökte köra energisnålt med korta armpendlingar, korta löpsteg för att inte späka ljumskarna och med en lätt framåtlutning. Men så fungerar jag, om någon säger att något är jobbigt så vänder jag det till att detta klarar jag och att det inte är så farligt. Dessutom har jag dålig koll på vad gatorna heter så den där svag lutnings gatan missade jag helt :)
I all fall, Djurgården, där kom nog min svacka, det var mycket löpare och lite trångt, vägen var smalare och jag kände mig lite ensam. Jag tog en nötcreme och tryckte i mig, som vanligt så drack jag några klunkar energidryck och vatten vid varje vätskestation. Jag hade läst på vad som utlovats och det var gott med en bit saltgurka, jag kände dock att mitt saltintag var OK efterdom jag tog några saltlakritsar då och då.
Djurgården var tristast på hela loppet, annars brukar det vara så vackert och många lopp går där ute och jag har sprungit både Premiärmilen, The Run & Vårruset.
På väg ut från Djurgården hör jag en bekant peppande stämma, Lovisa, Lofsan står i lila jacka och manar på löparna
-17 KM, kom igen nu har ni gjort det värsta…
Och det snörper till sig i bröstet och ögonen tåras, tänk att superinspiratören är ute och hejar på oss i regnet! Jag får behärska mig och får snabbt kontroll över känslorna för gråt i kombo med löpning är ingen bra matchning. Andningen ballar ur och det blir hyperventilering så istället behåller jag ett brett leende och en skön varm känsla inombords, och mina sinnen fylls på ännu mer när jag hör koltrastens vackra sång, då vet jag att det är en till som är med och vakar över mig.
Det fylls på med mer publik och det är underbart att ensamma människor står i regnet och hejar fram oss. De måste bara vara löpare, de säger helt rätt ord som får en att le, ge en nickning och fortsätta att sätta den andra foten framför den andra.
Trampar på vidare i regnet och varv två kommer snabbt, jag tar Dextrosol då och då och ger energi och gensvar nästan direkt. Slutar att dricka energidryck eftersom jag inte vill röra om för mycket i magen nu efter all intag av diverse energi och salthaltiga saker. bananer och lite då och då och sedan en energibar. Och så vatten, vatten, små små klunkar vid varje kontroll.
Maken dyker upp på höger sida, puss blir bra, ingen idé att stoppa i något i den dyngsura jackans bakficka, där ligger allt i en blöt gegga, nötter, russin, saltlakrits en halv nötcreme och en oöppnad förpackning av Skittles…
Fortsätter framåt och undrar när kommer Västerbron igen? Trevlig publik som peppar med de rätta orden, vätskekontroller och där kom den… Tassar uppför, ska jag vila benen spara krafter? Jag går… Nej nej inte gå benen vill springa, tass tass, korta små löpsteg uppför uppför, är inne i min bubbla, tittar inte ut över den så vackra vyyn över Stockholm som alla säger att man ska göra…
Vänster, höger, vänster, höger, vänster, vänster, vänster, höger, vänster manar jag på mig själv. Ler åt alla som peppar. Njuter men vågar inte riktigt tro på att jag klarar det… När kommer de beryktade kramperna? När knäna plötsligt ger vika och ljumskarna skriker stanna…
Vänster, höger, vänster.

Räknar ner till 30 km, det är den längst distansen jag jag sprungit förr. Nu ska den beryktade farliga och den värsta delen av maran börja… Ja för som alla vet så är det NU den börjar!!!!
Jaha. Trippar fram och räknar nu ned, säger till mig själv att det bara är milen kvar. Framåt framåt! Två km avklarade och NU är milen kvar. Räknar ner km för km.
Vid varje km brummar min klocka till och berättar att det är nära nu, vågar inte riktigt tro, för snart kommer den, krampen! Springer (eller tassar) förbi löpare som går som lufsar sakta sakta alla mot samma mål stadion och silverpengen i blågult band. Kollar på klockan, den stämmer inte den har ballat ur… Nu kommer 4:45 gruppen ifatt och förbi, kör vidare i mitt tempo, mitt tempo….
Efter en stund kommer två till 4:45 löparledare ikapp mig, de pratar med varandra och tycker att gruppen framför, deras har sprungit på för fort för de ligger i fas med tiden…
Jag fortsätter att räkna ned och när klockan vibrerar för 38 km så kommer ett glädjerus i kroppen och jag ler och inser att jag kommer att fixa detta! Min nummerlapp har blåst och regnat sönder så jag tar mig tid och stannar och fäster om den.
Dricker bara lite vatten och fortsätter ner mot stan… Sista km ler jag stort och jag får en fantastisk känsla när jag springer förbi all hejande publik och så dyker då min make upp och hejar fram mig en sista gång.

Ner och in mot stadion, känner mig så stark att jag spurtar och springer om andra. MÅL på tiden 4:44:24. Har under resans gång sagt till mig själv att ta det lugnt, kom hel i mål så att du kan fortsätta med det du älskar, löpträningen och med nya mål och upplägg. Så efter mina förutsättningar så för jag acceptera tiden. Jag kom i mål!
Får medaljen och fortsätter i rask takt ut och träffar på maken igen och får vacker rosenbukett och liten bubbelflaska. Börjar känna mig kall, fick ingen folie så jag tar mig snabbt bak för att träffa maken igen inne på området för att få mina ombyteskläder.
Känner mig oförskämt pigg och benen är bara lite sega men jag behöver inte vagga mig fram så som så många andra. Men de har nog sprungit fortare än mig bara tänker jag. Alla som har ont måste ha gjort sutt yttersta för en bra tid, tänker jag. Får plats i omklädningsrummet bredvid en gammal dam som står och skakar av energibrist. Vi växlar några ord och ombytt och klart beger jag mig ut och tar några klunkar alkoholfritt öl, en korv och en bulle och sätter sedan fart mot tunnelbanan.

Summa summarum jag är så klart nöjd över min insats med tanke på vad jag kallar i mina ögon lilla träning. Tiden kan man alltid göra någonting åt men, min första mara var enbart med mål och fokus på att klara av hela distansen utan att skada sig eller få ont, vilket jag klarade galant. Är redan sugen på ett långpass i helgen men väntar såklart med det! Vädret, ja det kan man inte göra någonting åt och det var inget problem med det heller. Kommer jag in i min bubbla och fokuserar på mitt mål så är jag rätt ostoppbar. Jag är lite som Sophie Zelmanis “I´m the rain”

Publiken, de som trotsade regnet var fantastiska! Hejade fram med de rätta orden och det gav så mycket! Att stå som publik och upprepa hejaramsor som ett mantra åt massor av löpare är grymt!

Efter loppet status, sprang jag en mara? Hade lite träningsvärk i låren, men idag skrivandes stund onsdag, fyra dagar känner jag ingenting.