I DEN STORA SORGENS FAMN ATT FÖRLORA SIN BÄSTA VÄN HUNDEN
Del 1
Med semestern som började i måndags så började även den stora sorgen, en sorg som jag burit på ett tag men inte riktigt accepterat.
Vår älskade hund Dizel vår Schnauzer född 2007 har under våren gradvist blivit sämre och stundvis var han helt blind. Vi läste på och att leva med en blind hund är inget problem så länge man passar på honom. Men han var som vanligt väldigt snillrik och intelligent så han gick upp för trappan till baksidan av gården och man såg hur han tassade och kände sig fram.
Sedan helt plötsligt så tappade han luktsinnet. Han älskade att få ostbågar då och då och när han inte längre kunde känna lukten av dem eller annat vi droppade framför nosen bestämde vi oss att det var dags för en rejäl veterinärkontroll.
Innerst inne visste jag att det oundvikliga slutet kom närmre och beslut måste fattas. Jag påbörjade sorgearbetet och fick stundtals panik över att ingenting är för evigt och att snart var det dags för vår älskade bästa vän att lämna jordelivet. Hade samma panik och att allt var omöjligt att stoppakänslor som när pappa insjuknade i cancer och avled efter tre månader….
Till Dizels ära och till alla han komma nära och kände vill jag berätta sagan om honom. På slutet kommer det oundvikliga dagen vi tog beslutet och han fick hastigt lämna oss. Varnar lite om ni tycker att det är otäckt att läsa om död, kommer dock inte i detta inlägg.
Mars 2008 var glädjens månad då vi blev med hund. En Schnauzer som hade fått en smått traumatisk start på sitt liv och hamnat hos djurfrämjandet och bästa Katarina. Våra vänner hade både haft minischnauzer och Riesenschnauzer. Den mindre varianten var söt men liten och lite bjäbbig av sig och en stor Risen krävde alltför mycket motion och tid så vi ville absolut ha en Schnauzer eller ”mellan” som den också kallas.
När vår hund dök upp på djurfrämjandets hemsida så kontaktade vi genast Katarina. Vi berättade att hos oss skulle hunden få ett kul hem fyllt med barn och aktiva medlemmar. Dessutom hade vi arbeten som gjorde att han kunde få vara med på det (mitt) på dagarna.
Vips! Så hade vi köpt hem en massa valpgrejer och väntade ivrigt på att få hämta hem honom. Och vi är så tacksamma att vi fick Dizel till låns dessa 10½ åren!
Så liten! ♥
Min finaste lurvigaste fyrbenta vän ♥ Saknar dig så oerhört mycket.
Du & jag blir jobbarkopisar direkt! Först på Upplandsblomman och sedan när vi startar egen klädbutik!
Första semestern Gotland 2008
Majestätiska Dizel ♥
Langhammars, Fårö, här firar vi familjen vår 10-åriga bröllopsdag och förnyade löftena på vårt vis ♥
-Varför har ni valt denna hund frågade hundcoachen som jag anmäld mig till valpkursen till. Jag förklarade och hon höjde på ögonbrynen och höjde ett varningens finger. Detta är en speciell hund som kräver mycket av sina ägare. Den är av sorten ”Jaga byte, döda byte”.
Jag började tidigt att öva och träna Dizel. Allt från det vardagliga om att sitta innan man fick sitt varsågod när man skulle äta, gå ut genom dörren eller in. Gå fint, varsågod för klartecken att det var fritt fram att läsa alla tidningar i diket och göra sina behov. Parallellt gick jag valpkurs och senare en unghundskurs. Hade den bästa av coacher.
Jag köpte högar man hundböcker och lärde mig allt och ingenting. Vi köpte agilityutrustning och körde olika ihopfixade banor i trädgården. Men mest fastade vi båda för att öva och utföra trick. Dizel var en utöver det vanliga när det gäller inlärning. Han var intelligent, lyhörd och lättlärd. Vissa trix behövdes inte övas på länge medan vissa tog lite längre tid. Hans paradtrick ”pang” när han låtsas att dö tog oss ett halvår att öva in bit för bit.
Vi var lika envisa han och jag och faktiskt lika barnsligt förtjusta i livet. Dizel var hunden som passade oss som handen i handsken. Alltid så glad, alltid full fart.
Hans plats i hemmet var att vara väktare, han skällde när det ringde på dörren. När någon högljudd gick förbi en helg eller bara när han hörde något vi inte gjorde. Att vakta över oss i flocken var hans livsuppgift och det lät vi honom göra. De senaste månader tystade hans skall och var inte lika intensiva.
Dizel 1 år 22 november 2008
Dizels andra jul (första hos oss)
Övade på att skvallra.
Gå fint med lillmatte.
Vi la spår och övade sök.
Märgben som belöning.
Lillhusse.
Kung på tricks vår herr Lord!
Buga!
Sitt fint!
Andra året på Upplandsblomman. Var tvungen att skriva skylt eftersom folk aldrig gav sig på att gå fram och heja och klappa precis som om det vore någon rättighet….
Kommit till 2009 och här stoppar jag för denna gång. Det får bli en fortsättning en annan dag. Har alldeles för många foton och minnen och annat fint att berätta om denna fantastiska hund.
Jag fattar nog inte ännu att du inte kommer insläntrande över golvet med skägget droppande av vatten….
